Dialekter – prata värmländska

Värmländskan är många dialekter med varierande språkmelodi och helt egna ord, tecken och uttal. Knut Warmland är filosofie magister, författare, recensent och föreläsare och tilldelades 2010 en hederdoktortitel av Karlstads universitet för sina insatser på litteraturens och språkets områden. Här ger han en snabblektion i våra värmländska dialekter och deras egenheter.

”Dä ä gôtt mä kôrv”

Hur låter då en, gärna något äldre, normalvärmlänning som inte är standardsvenskt jämnstruken? Vissa vokaler är typiska. Ett kort a är ofta "norskt", det vill säga tack och backen har samma a som i tak och baken. Vokalen u i hunn är densamma som i hus, och ö:et i höre är likadant som ö:et i föse. Ä-vokalen i läre låter som ä i läse.

Om vi alltså i vissa fall har färre vokaler än riksspråket, så kompenseras det av vår förkärlek för ô och û: pôjker, bôtten, hôll iddä, rôgen han växer, dä ä gôtt mä kôrv. I västliga och nordliga delar av landskapet ersätts ô ofta av û: rôg (=råg) uttalas alltså rûg, fôlk blir fûlk. Ett û, som också kan vara långt, uttalas ungefär som u i en stockholmsk dumburk.

Ett å före ng-ljud uttalas med kort bakre a: en lang trang gang, som i norskan, och "ungen är så tung" heter ongen ä se tong (rena o-vokaler), också som i norskan.

En märklig värmsk ljudlag förvandlar pt till ft. Orden knappt, köpt, djupt, döpt och recept heter alltså (åtminstone hos äldre personer) knafft, köft, djuft, döft och resäft.

 

Ändelser och ordklassvarianter

Ändelserna kan variera i olika delar Värmland. Vanligast i plural bestämd form är -era: hästera, jäntera, bilera osv. Men i väster säger man hästane, i norr vanligen hästân (långt a), men uppåt Sysslebäckshållet blir a:et kortare: hästann.

Adjektiven kan ha olika ändelser i olika mål: stôlli, stôllet, stôllete, stôllut, men den första varianten är vanligast; den är ju nästan ”rikssvensk”.

Verbens infinitiver slutar oftast på -e: skrive, läse, göre/gäre, äte, måle. Temat på svaga verb är enkelt: måle, måla, måla. Målade och målat heter alltså likadant.  Ännu kortare blir temat i Nordvärmland: mål´, mål´, mål´. Där kapar man nämligen av slutstavelsen, och den återstående stavelsen uttalas med tvåstavighetsaccent (så kallad accentvaggning eller apókope): Ja mött´ en gûbb´ sûm ledd´ e kvig´ (jag mötte en gubbe som ledde en kviga).

 

Vanliga värmländska ord 

Ett oumbärligt ord för en värmlänning är jämt. Det betyder inte bara ”alltid” utan också ”bara”, ”alldeles”, ”nyss” etc, beroende på sammanhanget: Ja ska jämt in på apotek e vänning (Jag ska bara in på apoteket en vända).

Lika oumbärliga är verbet töle och adjektivet töli. Töle kan översättas med krångla, tjata, vara mångordig, och töli betyder krånglig, tråkig (om arbete), velig, senil, barnslig. Observera att töli inte får förväxlas med tôli  'tålig'!

Förstärkningsordet skit heter i Värmland dret, som egentligen är samma ord som det engelska dirt.

När det är halt på isgatan säger man i Värmland: – Dä ä glingt idag! På en del håll föredrar man varianten glint. Verben falla, ramla heter däppe eller dätte. Levande tycks också anna vara. Det första a-et är bakre a, som i al, men kort. Vi har inte bara våranna, ploganna och slôttanna (höskörden) utan också skåranna (råg-, havre- eller veteskörden); i lingontider kan man till och med höra ordet krösanna.