Magiska berättare

Text: Åsa Jernfält Foto: Benjamin Goss

Leif och Inger Stinnerbom bor i en vacker Värmlandsgård mitt i Fryksdalen. Huset kan dateras till 1500-talet och är en mötesplats för många kulturpersonligheter, skådespelare och musiker. Runt det Stinnerbomska köksbordet avhandlas det mesta. Leif brukar kalla sig hälften värmlänning och hälften same. Han växte upp med en samisk mamma och en svensk pappa från Västerbotten. Det samiska arvet ligger honom varmt om hjärtat, men han saknar språket.

– Mamma växte upp när man inte fick prata samiska i skolan. Allt eftersom tiden gick skämdes hon över sitt ursprung. Tyvärr fick jag aldrig lära mig samiska, säger Leif.

Inger växte upp i en skräddar- och skomakarfamilj i Torsby. Hon sprang ut och in i skädderiet och lärde sig snart att sy dockkläder av remsor som blev över.

– Det var learning by doing, säger Inger. Jag gick en sömnads- och vävningsutbildning, men när jag skulle läsa vidare valde jag mellan slöjdlärare och arbetsterapeut. Det blev det senare.

Fast i folkmusiken

Folkmusiken är det som fört dem samman och de umgicks i musikerkretsar. Leif spelade fiol och Inger dansade och sjöng.

– Vi ville veta hur det lät förr, för länge sedan, säger Leif. Värmland var som en vit fläck på kartan och ingen visste något om den ursprungliga musiken. Så vi började leta i arkiv och hittade massor i Arvika.

Folkmusik blev plötsligt inne och moderna grupper bildades. En av dessa grupper, Groupa, var Leif och Inger med i. Den blev Sverigeledande i genren. Tiden gick och de flyttade till Göteborg där Leif pluggade etnologi och musikvetenskap medan Inger försörjde familjen som arbetsterapeut. Där föddes Magnus. Men de ville tillbaka till Värmland och fortsätta sin forskning. Folkmusiken drog dem hem igen.

– Jag växte upp med den här musiken och folk spelade jämt hemma. Jag hade lätt för musik och hittade alla nycklar. Så det var väldigt odramatiskt och enkelt, säger Magnus. När alla andra på dagis ville bli polis eller brandman, hade jag bestämt mig för att bli musiker.

Under uppväxten i Arvika hade han tur och fick en engagerad lärare i kommunala musikskolan där han spelade trummor.

– Alla tyckte att folkmusik var töntigt och det var jobbigt när det stod om morsan och farsan i tidningen, fortsätter han och ett av alla rullande gapskratt bryter ut runt bordet.

– Så jag spelade i rockband och såg till att skaffa mig en rock ´n roll-image för att vara cool. Men i hemlighet gillade jag folkmusik. När Magnus gick på högstadiet bestämde sig familjen för att flytta till Karlstad. – Hela min värld rasade och allt jag byggt upp i form av image skulle nu stå på noll igen, säger Magnus.

Vägen till framgång

På Norrstrandsskolan träffade han dock Daniel Sandén-Varg. De började spela i ett Jimi Hendrixband tillsammans och en dag tog Magnus mod till sig och spelade en låt med folkmusikrockarna Hedningarna för Daniel. Det blev förlösningen och de bestämde sig för att byta ut trummorna och gitarren mot fiol. De följdes åt till musiklinjen på Sundstagymnasiet där de ingick en pakt.

– Vi skulle öva fiol minst sex timmar varje dag, sju dagar i veckan, berättar Magnus. Och det gjorde vi. På Sundsta träffade han Sophia för första gången.

– Första dagen i skolan kom det in två långhåriga killar och spelade halling från Ekshärad på ett helt nytt sätt. Jag kände mig helt grundlurad! Varför hade ingen sagt att man kan spela på det här viset, säger Sophia och ser nästan arg ut på riktigt. Med siktet inställt på att bli klassisk musiker fick hon plötsligt en inre konflikt.

– Jag blev skitkär i Magnus, han var jättecool och spelade så bra. Men jag blev lika kär i musiken.

Med världen som arbetsplats

Sista året i gymnasiet fick Magnus och Daniel kontakt med en producent. Tillsammans gjorde de en demo som ledde till skivkontrakt. Sophia fortsatte till studier på Musikkonservatoriet i Falun och på Musikhögskolan i Stockholm med inriktning folkmusik. De hamnade båda i huvudstaden, umgicks och spelade mycket tillsammans. För Magnus startade en karusell han aldrig trott var möjlig. Helt plötsligt ringde hans idoler från Hedningarna och frågade om han kunde hoppa in för deras basist som slutat. Han blev kallad till audition.

– När jag kom dit hade jag råpluggat deras plattor och kunde deras låtar nästan bättre än de själva.

Magnus fick jobbet och befann sig snart på turnéer världen över. Helt plötsligt kände folk igen honom och han fick spela på jättearenor med 85 000 personer i publiken.

– Det var helt overkligt faktiskt. Liksom, nu börjar livet. I den lyxiga turnébussen vi hade fick man till och med röka, säger han allvarligt.

Det blir tyst runt bordet och sedan brister alla ut i gapskratt igen. Värmen för varandra går inte att ta miste på. Familjen Stinnerbom är mer som ett kompisgäng än föräldrar och barn.

Västanå teater växer fram

Medan Magnus levde livet som firad rockstjärna och Sophia studerade och spelade i olika grupper, hade Leif och Inger blivit engagerade i Västanå Teater, som då fanns i Ransäter. Leif som konstnärlig ledare och Inger som kostymör. Västanå gjorde sig snart känd med sin säregna berättarstil, vackra dräkter och speciella musik. Men inte förrän de flyttade teatern till Berättarladan i Sunne blev de uppmärksammade på allvar. Vad som skulle bli Sveriges största sommarteater började växa fram och Västanå fick topprecensioner på kultursidorna i de stora morgontidningarna. Leif vävde samman sitt samiska arv med värmländsk folkmusik och ett nytt sätt att närma sig de stora teaterpjäserna. I hans regi sattes flera av Selma Lagerlöfs stora berättelser och Shakespeares klassiker upp.

– Jag har en förkärlek för historier som inte är moderna, säger Leif. Mytologiska berättelser har ofta något mer att säga om vad det är att vara människa. Sommaren 2012 sätter Västanå Teater upp Molières Misantropen.

– Jag har inte riktigt bestämt åt vilket håll jag ska gå med kostymen än, säger Inger. Ofta blir jag väldigt inspirerad av musiken och dess klangvärld; är den mörk och tung, eller ska det vara ljust och lätt?

Inger öser ur folkdräktens historia och hon hittar inspiration från världens alla hörn. Hennes dräkter har under åren tilldelats många priser och är en upplevelse i sig.

– I år ska vi utmana oss själva och Västanåformen, säger Leif. Misantropen är aktuell eftersom den handlar om ett hierarkiskt samhälle där många vill tillhöra eliten. Alla medel är tillåtna och man slickar uppåt och sparkar nedåt. Jag vill utforska vad det gör med ens moraliska kompass. Yngste sonen Jon lyssnar och nickar.

– Fett farsan!

En annorlunda familj

Jon är filosofen i familjen och funderar mycket kring de stora frågorna.

– Jag tror nog att det började med att jag fick en Bamseprenumeration när jag var liten, säger han. Gapskratt igen.

– Ja, det var vad jag sa till min chef på ett stort telefonbolag där jag jobbade i kundtjänsten med att övertyga folk att inte säga upp sina abonnemang. Jag ville säga upp mig för att jag inte kunde försvara ett storföretag mot den lilla människan. Sedan det var sagt och jag väl slutade, har jag aldrig mått så bra.

Precis som Magnus har Jon också sysslat med musik under hela uppväxten.

– Men jag spelade mest för att vara tuff och få brudar, säger han och flinar. Jag spelade bas, det får alla göra som inte kan spela.

– Det kan du ju visst, avbryter Leif. Du har alltid haft en grym rytmkänsla. Idag spelar han i hårdrockbandet Mama Kin som både släppt en skiva och turnerat i USA. Men leva på musiken, det kan han inte.

– Jag vill bli självförsörjande bonde. Folk borde verkligen ta ansvar för sina liv och leva på ett hållbart sätt. Jag vill inte bara snacka om det, utan bli en förebild.

Alla i familjen har arbetat med teatern på olika sätt. Magnus slutade i Hedningarna 2007 och har sedan dess varit ansvarig för musiken och komponerar allt till teatern. Sophia spelade i olika grupper runt om i Norden innan hon blev anställd som musiker och spelade flera somrar i ladan. Allas personligheter är viktiga och bidrar till det som gett teatern sitt särskilda uttryck.

– Alla har sin egen spelstil som går igen i allt. Sophia till exempel är som ett spjut, ett X2000-tåg som kan driva en hel orkester, säger Leif.

När hon tar upp fiolen förstår man vad han menar. Musiken flödar ur henne som glödande lava, omöjlig att stoppa. Tonerna träffar rakt i magen och tiden stannar. Man är bara där.