Den oväntade operachefen

Text: Åsa Jernfält  Foto: Severus Tenenbaum

Det är en sliten operachef som tar emot på byggarbetsplatsen Wermland Opera, Karlstads anrika musikteater från 1893. Ett bygge som har pågått över ett år, men som startade redan 1989, åtminstone i Ole Wiggos eget huvud. Och i dagarna måste det ovillkorligen stå färdigt. Det målas, kopplas el och övas arior i en salig blandning; imorgon är första genrepet på mastodontverket Niebelungens Ring av Wagner.

– Det kommer att bli färdigt, säger han och drar handen genom det rufsiga håret. Bara vi inte drabbas av sjukdom nu.

"Ringen" anses som ett av musikhistoriens viktigaste verk. Och ett av de mest krävande. Ole Wiggo Bang väjer inte för det svåra, det har han visat gång efter annan, trots att det ibland har funnits hinder på vägen.

– När vi satte upp "Parsifal" i domkyrkan till exempel, då var väl 98 % emot det i början. Ingen trodde på det och jag är väl inte världens största pedagog kanske. Men sen blev det ju väldigt bra ändå, konstaterar Ole Wiggo om succén.

Ole Wiggo Bang slår en inte direkt som en representant för Sveriges kulturelit. Den rödrutiga skjortan är köpt i Kina, för 15 kronor tillägger han, och jeansen ser både slitna och bekväma ut. Sonen till en smed från den lilla byn Hemnesberget i Nordnorge har gjort en ordentlig klassresa, men ursprunget sitter djupt. Som 15-åring bestämde han sig helt sonika för att bli dirigent och flyttade 130 mil till Kristiansand för att studera vid musikgymnasium. Han hade läshuvud och folk undrade varför han inte blev något ordentligt, som läkare, istället. Föga anade man väl då var Ole Wiggos musikalitet skulle föra honom. Den tiden i livet var tuff och kanske var det för tidigt att flytta hemifrån, funderar han. Men viljan att bli något, att bli något speciellt, var stor och den starka inre drivkraften har följt honom hela livet.

– Jag är inte rädd av mig, men blyg, tillägger han och berättar om hur han först inte vågade sig in på operan i Oslo, när han bodde där. Han såg sin första operaföreställning vid 23 års ålder och hade aldrig gått dit om han inte blivit övertalad av sin flickvän.

– Man gör ju vad som helst när man är nykär, säger han och flinar.

Den allra första operan satte dock inte några djupare spår hos honom och han minns inte ens vad det var för verk han såg. Livet gick vidare och kärleken tog honom till Göteborg. I många år levde han ett kringflackande liv som dirigent. När det var dags att rota sig med småbarn föll valet på Karlstad, ett bra ställe för barn att växa upp på. Ole Wiggo blev chef för Musikteatern, som Wermland Opera hette då, och som vid den tiden bara hade 15 anställda. Idag är fler än 300 personer knutna till den viktiga kulturinstitutionen. Operans resa från tidigt 80-tal till idag är imponerande och mycket kan tackas den orubblige norrmannen.

– Man måste ha en stark målbild, annars blir det inget. Jag är nog en väldigt jobbig person att vara med. Vore jag kvinna hade man säkert kallat mig för satkärring, men män anses bara modiga.

De ljusblå ögonen glittrar retsamt.

På det hela taget slås man av Ole Wiggo Bangs lekfullhet i det allvarsamma. Han älskar det barnsliga, avslöjar han, och han älskar barn. Fyra söner och två barnbarn har livet gett honom och han hade gärna haft ännu fler.
– Jag tycker om att vara barnslig. Bo i tält och åka till Legoland och sånt. Man ska ha barn. De håller en levande.

Det levande är viktigt för honom. Därför lyssnar han bara på liveinspelningar av musik. Han avskyr det perfekta.

– En studioinspelning är helt enkelt ointressant, det säger ingenting om musikerna och sångarna. Men jag lyssnar nästan aldrig på musik, kanske en dag i månaden, säger han. Jag kan inte bara höra på musik, jag måste vara i den. En bra musikupplevelse är som sex – den går inte att intellektualisera och sätta ord på, den känns i hjärtat. Sådana upplevelser är det jag hoppas folk får när de kommer hit till operan.

På frågan vilken opera som är hans favorit ser han förvånad ut. Opera är inte ett större intresse än något annat i hans liv.

– Det är lika roligt att bada som att skapa en operaföreställning, säger han. Allt beror på vilket humör man är på. Jag är extremt humörsstyrd, styrs bara av känslor. Och jag hatar verkligen det trendriktiga. Som när jag blev vegetarian för sådär 20-30 år sen. Det var bara en magkänsla – jag tycker inte om när folk är dumma mot djur.

Totemdjuret i Ole Wiggos liv är hästen. Kloka enkla djur som hjälper honom att skingra tankarna och lindra den ständiga pressen han upplever med sitt arbete. Det är viktigt att få vara nära det riktiga; det verkliga. Ole Wiggos jordnära verklighet är ett litet torp på Hammarö där han bor med sina hästar och sin sambo. En plats att vara i fred på, där han slipper umgås med folk helt enkelt.

– När man ska vara kreativ och hela tiden prestera då måste man ha en ventil. Min är hästarna och att renovera torpet. Där är jag mig själv. Ole Wiggo Bang, operachef, det är bara en roll jag spelar. 

Den här artikel finns i en längre version i magasinet Livsstil Värmland #1.
Ladda ner Livsstil Värmland #1 som en PDF eller beställ den som tryckt version här.