Unik skärgårdsupplevelse mitt i Vänern

Text: Katarina Averås  Foto: Øyvind Lund

Molnen spricker upp och solens strålar glittrar redan i vattnet. Ska vi sitta ute eller inne? Till slut slår vi oss ner inne i passagerarhytten. Platserna ute på däck fylls innan vi funderat klart. Flera medarbetare från Värmlands museum finns med på båten den här dagen för att besöka det team av arkeologer som de senaste veckorna slutfört utgrävningarna i närheten av Basteviken på Luröns västra sida. Det låter spännande!

För övrigt är passagerarna en brokig skara. En familj med tonårsbarn, ett glatt tjejgäng med ryggsäckar och gummistövlar, ett tyskt par i medelåldern. Det är tydligt att vi alla bär på höga förväntningar.

Familjerna Örnvald har verkat i dessa farvatten sedan 1920-talet. Flera av familjemedlemmarna har varit yrkesfiskare i hela sitt liv. Bröderna Sven, som är dagens kapten, och Bengt fiskar fortfarande, men sköter sommartid även passagerartrafiken mellan Ekenäs och Lurön. En dag i veckan går turen ända över till Läckö i Västergötland på andra sidan Vänern. De använder två större båtar – Lurö II och Lurö III och vid behov även Lurö I som är en enklare träbåt. Luröbåtarna kan tillsammans ta 54 personer.

En rik skärgård

Lurö skärgård är ett myller av 250 öar i olika storlekar och delar på ett naturligt sätt upp Vänern i det som brukar kallas Värmlandssjön respektive Dalbosjön. Den är ett paradis för den som gillar båt- och skärgårdsliv. Den är dessutom i de närmaste ett oupptäckt paradis, i alla fall för större folkskaror. Här finns alltid möjlighet att hitta sin egen klippa och naturhamn. Den största ön breder ut sig precis innan Vänern åter öppnar sig med öppet vatten i söder. Husön, Källbergsön och Lurön är namnen på öns tre delar.

Vi väljer att gå iland vid Stenstaka. Här ligger vandrarhemmet Luringen med rum att hyra i sjöboden, fyrhuset, i några mindre stugor och ombord på segelfartyget Gjöa. På bryggan gör just ett par seglargäster sin förmiddagsyoga. Rogivande även för oss som blir åskådare.

Bofasta sedan 20 år

I huset bakom vandrarhemmet och Restaurang Stormköket bor Marianne och Sune Westerberg. De är bofasta sedan 1991. Under de ljusa årstiderna har de sällskap av både Luringens gäster – cirka 3000 per säsong – och andra besökare på ön. Vintertid är de helt ensamma här ute i skärgården.

– Vi lever ett fantastiskt bra liv här, säger Sune. Det är så gott. Visst jobbar vi hela tiden, det är alltid något som behöver fixas. Men man är ändå hela tiden fri. Det här livet passar oss bra.

Vi möter honom precis när han håller på att städa upp efter en grupp konferensgäster som kvällen före njutit av bastu med dopp i sjön och bad i den heta badtunnan som är placerade på en flotte.

Sune pekar på kartan ut hur öns vandringsleder går i olika riktningar. Vi tar sikte på motsatta sidan och Stånguddens fyr, byggd 1905. Idag är den, som de flesta andra fyrar, obemannad, men används som privat sommarbostad. Vandringen går genom gröna skogar, över ängar och längs klippstränder. Det är tre sköna kilometer att upptäcka i eget tempo.

Vid Stånguddens fyr blir vi förvånade över hur tydligt vi ser över till Kinnekulle i Västergötland. Men det är klart, med sina 306 höjdmeter är berget ett landmärke som tar plats i naturen.

Historiskt intressant plats

Flera skyltar på Lurö visar vägen mot klosterruinen, men numera är forskarna eniga om att det inte finns någon klosterruin på Lurö.

– Det var troligtvis en kyrka, berättar Hans Olsson, arkeolog från Värmlands museum, som jobbat som utgrävningsledare på Lurö de gångna veckorna. Vi tror att den började byggas någon gång kring 1000-talet. Men vi misstänker också att den senare övergavs under 1300-talet. När vi grävde här senast, under 2007, hittade vi gravar som vi tidsbestämt till senare delen av 1200-talet samt lämningar av byggnader.

Syftet med utgrävningarna sommaren 2010 har varit att få veta mer om dåtida liv på Lurö. Några nya utgrävningar i kyrkan har det inte blivit, nu har man mer fokuserat på att se vad som finns runt omkring.

– Vi bedömer att Lurö kunnat föda två gårdar, fortsätter Hans Olsson. Vi har letat efter lämningar som kan bekräfta våra teorier eller ge oss ny kunskap om hur livet levdes här.

Det som gör utgrävningarna extra spännande är att man nu också har funnit lämningar som kan dateras betydligt senare. Och även långt tidigare!

– Vi har en husgrund från 1700-talet, det kan vi se på de mynt som vi har hittat här.

Ständigt nya upptäckter

Han visar oss flera föremål och berättar inspirerande om de fynd som har gjorts. Keramik, ett skavjärn, en kokgrop. Även stolphål efter en riktigt stor byggnad har grävts fram på ett öppet fält. Arkeologerna har haft tur. Fältet verkar inte ha blivit plöjt på djupet på riktigt länge, därför finns tydliga märken kvar i jorden.

– Vi menar att keramiken härrör från 500-talet, fortsätter han. Dessutom har vi andra typiska järnålderssaker. Kanske kommer de inte från ett hus, utan från gravar. Det vet vi inte ännu. Nu samlar vi in material som vi senare får studera och analysera vidare. Ben från boskap, jordprover, aska, fröer, kolprover för att datera virke.

– Vi känner oss mycket nöjda med sommaren. Vi har gjort många andra spännande upptäckter som sätter nytt ljus på livet här i Lurö skärgård.

Dags för en sen lunch. Den intar vi hos Ingrid Örnvald som sköter kök och servering på Café Luröbryggan i Basteviken. Här finns även enklare kiosk- och dagligvaror och Galleri Iskällaren. Vår "bryggtallrik" fylls av rökt sik, grönsaker, potatissallad och hembakat bröd. Till kaffet får vi kaka.

Efter fem timmar på Lurö är det dags att åter gå ombord på Lurö III. Vi är bara hälften så många på tillbakafärden. Tonårsfamiljen, det tyska paret och det glada tjejgänget har valt att stanna kvar. Boende att hyra finns det ju gott om, både på vandrarhemmet vid Stenstaka och här vid Luröbryggan i Basteviken.

Fotnot: Ett halvår efter att utgrävningarna avslutades på Lurö har arkeologerna vid Värmlands museum hunnit göra en del analyser av sina fynd. Hans Olsson berättar att man nu vet att en kokgrop och en eldstad som fanns inne i huslämningen kan dateras till 1000–1200-talet, samtidigt med kyrkan. Det vikingatida huset har sannolikt varit upp till 25 meter långt, kanske ännu längre.