Skepp O’hoj hälsar Ole Enöga

Text: Katarina Averås  Foto: Øyvind Lund

Christine af Bro är en nutida Bojort, samma skeppstyp som användes för att frakta bergslagens järn från Kristinehamn ner till Vänersborg i södra Vänern. Det var holländarna som byggde skeppen efter den modell de använde i de grunda kanalerna i Holland och Flandern.

Skeppet sjösattes 2002 efter 7,5 års byggande och jungfrufärden ägde rum 2005. Sedan dess tar varje sommarsäsong tusentals personer chansen att kryssa på Vänern med stil.

– Den här äventyrsturen gör vi på barnens villkor, berättar Bo Wennström, vd i Rederiaktiebolaget Bojorten samt ordförande i föreningen Christine af Bro. Den här sommaren har det blivit sju äventyrsturer. Det är jättemånga som vill åka med, så det här är faktiskt en extratur. Maximalt antal passagerare är 55 personer.

Skärgårdskryssningar

Förutom äventyr och pirater för barn arrangeras regelbundet helt vanliga skärgårdskryssningar med bojorten. Om nu en resa med detta unika skepp kan bli vanlig. Känslan av att förflyttas till svunna tider infinner sig så snart man går ombord. Inklusive bogsprötet mäter hon 29,5 meter på längden. Byggmaterialet är trä – ek, furu, lärk, en, alm, ask och gran. Hon är vacker.

Skeppet är attraktivt för charterarrangemang. Företag, skolklasser och föreningar hyr gärna in sig.

– Vi har även haft bröllop ombord, fortsätter Bo Wennström. Vålön runt är en populär tur. Den tar drygt tre timmar och är ett fantastiskt fint sätt att få uppleva skärgården.

Den som tittar efter riktigt noga ser att det finns är en bojort avbildad i Kristinehamns stadsvapen. Detta togs fram i samband med att orten – då vid namn Bro – fick stadsrättigheter år 1642 och uppkallades efter Sveriges dåvarande drottning Christina.

– På den tiden befolkades Kristinehamn av 200 personer, berättar Bo Wennström. 65 procent av dem var bönder. Nästan alla övriga var engagerade i arbetet med att lossa och lasta i hamnen. Det var en mycket viktig näringsgren för bygden.

Skattkartor till barnen

Skepp o'hoj alla barn. Plötsligt hoppar piraten Ole Enöga fram i egen hög person. Bakom teatersminkningen döljer sig Hans Niklas Alehed, teaterstudent i Göteborg och uppvuxen i Kristinehamn.

– Hör ni, det finns en myt som säger att pirater inte finns. Men vad är jag då? Jo, det levande beviset på att det är väldigt fel.

Han delar ut skattkartor till alla små passagerare.

– Jag har hört att det finns en skatt på sjöbotten vid Saxholmen, ropar han. Men jag hittar den inte själv. Ni måste hjälpa mig! Åh vad bra att det är så många smårövare med här idag.

Visst vimlar det av pirater. De flesta tar äventyret på största allvar och är utrustade med snusnäsduk runt huvudet och svart lapp för ögat, randiga tröjor och slitna halvlånga byxor. Och flytväst!

Två och en halv timme

Vi håller oss i farleden och styr västerut genom det smala Hjälmaresundet. Människor i båtar vi möter vinkar glatt till piratskeppet. När vi närmar oss Saxholmen saktar vi in och börjar spana. Det är dags att ladda kanonen. Ett skott går av. Och ett till.

Ole Enöga har fått något på kroken. Barnen skockas kring honom för att få se när han lyfter skattkistan ombord och lättar på locket. Den är full av guldpengar!

Turen vänder i sakta mak åter. Efter totalt två och en halv timme på sjön går vi i land tillsammans med riktigt nöjda föräldrar, mor- och farföräldrar. Och framförallt en hel hög riktigt glada små pirater som just hittat skatten.