Smakfull succé

Text: Patrik Lagerkvist  Foto: Maria Obed

– Det har varit jättebra och kul, en viktig erfarenhet. Jag är väldigt tacksam mot dem som genomfört projektet, säger Khaldah Al Jaber, som kom till Sverige från Irak 1998 och är en av deltagarna.

Vi är på Skåreskolan, en mil norr om centrala Karlstad. Det är en regnig fredag. Framför oss finns en spännande färgglad irakisk buffé uppdukad. Det är första gången som projektet provas i skarpt läge. Och testgruppen är den kräsnast tänkbara – skolbarn.

– Jag känner mig stolt över att jag har klarat av det. Ni vet inget om irakisk mat, men jag vill lära svenskarna, säger Khaldah.

En av de inbjudna gästerna var så nöjd med maten att hon bestämde sig för att catera från Khalda till hennes mans 50-årsfest.

– Det kändes jättebra. Jag tänkte att det här kanske är början! Och att fler kanske vill beställa mat i framtiden, säger hon med ett leende på läpparna.

Var du nervös inför i dag?

– Lite, men jag vet att jag kan laga mat och alla har smakat – det är kul.

Annorlunda kryddning och mer olja

Kvinnorna som deltagit är inte utbildade kockar, utan ingenjörer, journalister, lärare med mera. Gemensamt är att de har haft svårt att få jobb i Sverige.

– Jag har alltid lagat mycket mat hemma och jag har alltid haft många idéer på hur man kan utveckla olika rätter och det har blivit många egna recept. Det är lite svenskt, men mest irakiskt, fortsätter Khaldah.

Projektet har gett henne massor av självförtroende för att ta nästa steg.

– Jag vill öppna restaurang, eller catering till olika fester och evenemang. Folk behöver smaka på nya typer av mat.

Hur skiljer sig irakisk mat från den vi brukar äta i Sverige?

– Kryddningen är den stora skillnaden, vi har kardemumma, kummin och kanel i nästan alla kryddblandningar. Irakisk mat är lite starkare och har väldigt mycket mer olja.

Vid ett av borden i matsalen sitter Bo Thunberg, projektledare för KIFA. Han är lyrisk över maten som serveras och berättar med värme om hur deltagarna har tagit projektet på största allvar.

– Det som kännetecknar alla deltagarna är att de har en väldigt hög ambitionsnivå, de nöjer sig inte med att det är bra till 70-80 procent, utan går hela vägen, säger han och berättar att idén kommer från USA.

Mexikanska kvinnor som bodde i Kalifornien fick lära sig att laga mat och driva företag – detta skulle de göra med lokala råvaror. Några år efter det att projektet avslutats hade 22 av 30 deltagare en egen verksamhet.

– Detta är något vi behöver göra för att utveckla Sverige som matland. Än är vi ensamma om metoden, som är ganska omsorgsfullt utmejslad, men vi tar det bit för bit, säger Bo.

Skrädmjöl hämtades från Eritrea

En viktig del av projektet har varit att lära deltagarna att det finns produkter och råvaror i Värmland, som går att använda i deras matlagning. Carina Forsman, från KIFA, har arbetat tätt ihop med deltagarna sedan starten. Hon berättar att de inför dagarna på Skåreskolan fick köpa två sorters tomatpuré – en från Sverige och en från Irak – som Khaldah fick provsmaka. Först när hon upptäckte att de inte skiljde så mycket godkände hon den svenska.

– Maten är en trygghet, när vi är utomlands lagar och äter vi sådant vi känner igen. Det är samma sak för de här kvinnorna, de vill helst använda produkter och märken som de känner igen, säger Carina Forsman.

Bo berättar om hur en annan deltagare, Eden Mengisteab från Eritrea, upptäckte att skrädmjöl finns här Värmland – de har exakt samma mjöl i Eritrea.

– Det värmländska jordbruket går långsamt åt fel håll, man ska inte tro att detta vänder på den trenden, men det är en liten hjälp. Jag tror mer på det här som katalysator för framtiden än på nävgröt och fläsk.

Flera spännande företagsidéer

Kvinnorna har träffats ungefär en gång i veckan, ofta har det varit något tema, bröd och örter är två av många ämnen som har diskuterats och sedan praktiserats.

– Det roligaste har varit att de vill så mycket. Jag var lite orolig för att några mest skulle se det som en rolig grej… men de tar det på blodigt allvar, vilket har gjort att jag också har satsat och jag har verkligen fått mycket tillbaka, säger Carina Forsman och berättar att hon sett hur deltagarnas självförtroende har växt under resans gång. 

En annan viktig del av projektet är att det har skapat kontakter med många viktiga människor som jobbar med mat.

– Sedan har de lärt känna varandra i gruppen och kan fungera som ett eget litet nätverk. Jag är faktiskt överraskad att det kan fungera så här bra när man blandar så många nationaliteter i en grupp, säger hon.

Nu har många av kvinnorna långt gångna planer på att starta eget.

– Flera av idéerna ligger i linje med vad som är på gång inom matvärlden, säger Bo. Men det måste få ta tid. Det intressanta blir att se hur många av företagen som finns om tre-fyra år, inte hur många som startas när projektet avslutas.