Lyxen i livet är naturen och tystnaden

Text: Anita Forsnärsgård  Foto: Maria Obed

Hon är en kontrastrik person, Karin Broos. Det är inget hon döljer i intervjuer eller i sin konst. Målningarna rymmer ofta flera tolkningar av de ögonblick hon speglar. Lugn eller ensamhet. Ljus eller mörker.

– Jag ser inte mig själv som modig, tvärt om. Men det är dubbelt. Jag kan verka undfallande, men jag har alltid följt min egen röst.

Karin har en levande utstrålning och ålder är ointressant i ett samtal med henne. Hon har dock ett odramatiskt sätt att förhålla sig till livet på som bara en erfaren människa kan ha. En som är försonad med livets dubbelhet.

– Livet är som det är. Upp och ner och med alla nyanser, konstaterar Karin.

Unik arena

Karin har sitt hem i Smedsby utanför Sunne. Här har hon och maken, konstnären Marc Broos, bott sedan slutet på 1980-talet. I den nedlagda gamla skolan finns vackra möbler från Karins hem, stora matbord, Karins tavlor på väggarna och fantasirika lampor som sprider ljus och delar upp rummen. Rymd, generositet och uppfinningsrikedom i en unik blandning.

Men det är ingen världsfrånvänd idyll som paret Broos har skapat. Här har de till exempel gett nyskapande konst en arena med Alma Löv museum, och nutiden med datorer och bredbandsuppkoppling är en självklar del av vardagen.

– Men jag svarar inte på mail, det skulle ta allt för mycket tid, konstaterar Karin.

En kompromisslös inställning kan tyckas i dagens kommunikationssamhälle, men kanske är det bristen på inställsamhet som är nyckeln till hennes framgång. Under de 37 år som Karin varit yrkesverksam har hon hela tiden målat figurativ konst.

– Det har varit ute med figurativt måleri, men det är det jag har gjort. Det är mitt uttryck, konstaterar hon som den naturligaste saken i världen.

Allt Karin producerar säljs idag, så har det varit sedan hon ställde ut på Kristinehamns konstmuseum 2008, blev recenserad i Kulturnyheterna i TV och fick ta utställningen till Galleri Christian Larsen i Stockholm.

Skapande kräver ihärdighet

Karin är glad över framgångarna, men poängterar att det inte betyder något att tjäna mycket pengar. Det är målandet som är viktigt för henne.

– Jag eftersträvar tillståndet när jag inte hör och känner något. Det är som en drog. Naturen och tystnaden är en förutsättning för att få igång det, men det är svårt vissa dagar. Det krävs ihärdighet och en drivkraft att jobba.

– Blir jag störd i ateljén kan hela dagen vara förstörd. Då är det som jag aldrig målat förr, berättar Karin.

Hon utbildade sig på Konstakademin i Holland, Marcs hemland, och det var han som uppmuntrade henne att gå en konstnärlig bana.

– När jag började på Konstakademin kände jag att jag hade kommit rätt. Studierna krävde att jag fick fasta rutiner och jag gick från att känna mig kaotisk och instabil, sedan tonårens ätstörningar, till att må bra.

Vardagen är viktigast

Karins dagar i ateljén bryts enbart av promenader, elvakaffe, ridturer och måltider. Men intensiva arbetsperioder måste också varieras med till exempel galleribesök i Stockholm.

– Jag är så glad när vi åker från storstan och konstnärslivet där. Det är kul att titta på, som en teaterföreställning, men jag får snabbt nog, säger Karin.

Som barn hade hon tänkt bli veterinär och älskade att umgås med djur. Den kärleken har hållit i sig och hon har två hästar samt hundarna Lorca och Chasey. I en fåtölj ligger en katt och sover medan blåsten får trädgrenarna att vaja utanför de stora fönstren.

Hundarna är återkommande modeller i Karins tavlor, till exempel den vita herdehunden Hero. Han dog tyvärr plötsligt, i trädgården, en höstdag för något år sedan.

– Jag var så fäst vid honom, berättar Karin och pekar på hunden på målningen, som hänger över soffan.

Frihet är rikedom

Karin och Marc sålde allt de hade, inklusive platåstövlarna, när de gjorde sitt livsval och flyttade från Holland på 1970-talet. Huset de köpte låg utanför Hagfors.

– Vi åkte och tittade på det mitt i vintern, tyvärr hade vi lånat en bil utan värme. Jag kommer ihåg hur vi satt på ett café i Hagfors, i afghanpäls och långt hår, omgivna av raggare. Och utanför var det dimmigt. Vi tittade på varandra och sa ”Är det här vi ska bo?”, berättar Karin och skrattar.

Genom flytten kunde de forma familjens liv – de fick med tiden tre döttrar.

– Vi undervisade och sålde konst. Kommunen ville ge oss socialbidrag, men vi hade allt vi behövde så det tog vi inte emot. Och vi har alltid aktat oss för att låna pengar, därför har jag kunnat måla, utan att ta extrajobb, berättar Karin.

Just nu längtar Karin Broos efter en lång kravlös arbetsperiod där hon kan hitta nya vägar. Men först måste hon genomgå några operationer för att få bukt med en näthinneavlossning på det ena ögat. När det är gjort ska hon låta sig översvämmas av tystnaden och naturen i Smedsby och glädjas över att inte ha någon utställning planerad.