JH Engström är hemma

TEXT: HELENA SÖDERQVIST  FOTO: JOHAN EKLUND

Självporträtt. Stockholm – Paris – Värmland. Han/Hon. Brooklyn – New York. Åsen.

Pärm efter pärm, de flesta med svarta ryggar och prydliga etiketter, alla fyllda med negativ. Där på hyllorna, i ateljén i Smedsby, är JH Engströms analoga konstnärsliv rätt ordnat. Världen är samlad i Ämtervik, för ett tag åtminstone.

– Det här är min bas. Stället jag vill återvända till. Jag är torsk på naturen, lugnet, att gå upp på morgonen och se allt det här, att hänföras.

Skogen, höjderna, vattnet, luften. Det är sånt som kropp och känslor känner igen, förklarar han. Ett ursprung. Ett hemma. Själva platsen gör honom lugn.

– Jag låter väl som värsta naturromantikern, men det kanske är det jag är. Nostalgisk.

Fast nostalgi behöver inte vara något negativt, det står för det djupa igenkännandet, det ursprungliga som gör att människor kan orientera sig i sin omvärld, menar JH. Och inte bli helt galna.

JH, han kallas aldrig annat, möjligen att mamma säger Jan Henrik, och ett Henke var det väl också någon gång där i tonåren på fotbollsplanen i Hagfors.

– Men två namn, det blir för långt, funkar inte. JH är bra.

Livets alla nyanser

Han ber om lite bärhjälp, för att flytta sängen, en bred med ben, från övervåningen i huset upp till loftet i ateljén. Det kommer folk ikväll. Trappan är trång och sängen skrymmande.

– Flyttgubbe skulle jag kunna vara. Sånt här har jag gjort förr.

Han har inte räknat dem alla, flyttarna. Men många har de blivit.

– Fyra år bodde jag i Skåne. Det är nog det längsta på samma ställe.

Bortsett från Hagfors då. Men även där fanns uppbrottet. När JH var tio flyttade hela familjen till Paris. Pappa, som jobbade på Uddeholm, fick utlandstjänst. Kontrasterna blev på riktigt, från glesbygd till världsstad, över natten nästan. Klart att det har påverkat, även om reflektionerna, så här 30 år senare, bli vuxna efterkonstruktioner. Barn analyserar inte.

– Jag minns mest att det var omtumlande. Paris är så mycket av allt. Alla nyanser av livet finns på en gång. De finns i Hagfors också, men inte lika tydligt.

Han surrar runt bland sina minnen. Berättar om tvåspråkighet och franska fotbollsträningar, om möten och motsatser.

– Åren i Paris gjorde att jag som barn förstod att världen är oändlig.

En lockelse, förstås, men också en rastlöshet. Det finns alltid mer att se, att möta och upptäcka. Att iaktta och att berätta.

Bilden ett nytt språk

JH kom tillbaka till Hagfors som tonåring. Med mamma, pappa och lillasyster. Intrycken från Paris magasinerades.

– Allt jag hade sett och allt som var nytt samlades i en bubbla. Det fanns ju ingen jag kunde dela det med.

Det var nu, under gymnasieåren, som intresset för det fotografiska föddes. JH gick ut med kameran och tog kort.

– Och varför vete fan.

Han har fått frågan många gånger.

– Farsan hade en förstoringsapparat i källaren ... jag var inte mer fascinerad än andra. Men det kändes bra. Ett språk till.

Det bara blev. Och fortsatte.

Ett konstigt jobb

Människor och miljöer, runt om i världen, personligt och visuellt gestaltade, en fotografisk helhet som rymmer både det dokumentära och det konstnärliga. Så ungefär brukar det beskrivas, det där specifikt engströmska bildspråket som lett till berömmelse och internationellt erkännande.

– Det tog lång tid innan jag accepterade att man kunde leva på att göra bilder. Det konstnärliga var inget självklart i den miljö jag växte upp. Det var en process på säkert tio år innan jag erkände för mig själv att det var okej.

Han lutar sig mot pärmhyllan och gör ett försök att förklara skillnaden mellan att laga en trasig bil och att ta bilder.

– Det är ju ett konstigt jobb. För mig var det länge nåt kul man gör på helger, inte ett yrke. Bilden är ju bara en pappersbit.

Som dessutom går att kopiera. Kanske vore det annorlunda att måla tavlor, att göra något med handen och i ett exemplar, funderar han. Fast nu är det ögat han använder. Eller båda, de mörka blåa, magnetiska.

JH är rädd om sitt, och sin integritet. Han vill kunna jobba ostört. Leva också för den delen. Med barnen, med sig själv och med nya kärleken.

Känslan hemma

Efter separationen från skådespelerskan Amanda Ooms har han varannan-veckas-rytm. Förra veckan i England, den här med barnen, nästa i Marseille. Treåringarna har ändrat livet, så som barn gör.

– Det blir en fördjupning och en förskjutning av allt. Alla starka känslor blir starkare. Man vill så gärna vara en bra förälder och ge sina barn det man själv har upplevt som positivt.

Flytten till Värmland är åtminstone delvis ett pappaprojekt.

– Här kan jag bara öppna dörren och släppa ut dem. Till naturen och friheten. Jag vill inte överdriva betydelsen och jag vet att ungar leker på gatorna i Brooklyn och trivs, men för mig är det viktigt att barnen får växa upp här.

Han är tillbaka i platsens betydelse, känslan från hemma, tillhörigheten som stagar upp livet mitt i röran.

– Tänk när jag assisterade Testino i Paris. Jävla mode hit och dit. Jag var aldrig intresserad av det. Men när det blev som mest hysteriskt kunde jag tänka: Ni vet inte hur det känns att plocka blåbär, eller att dra upp en gädda.

En uppriktig hyllning

Han väljer ut några bilder i boken From Back Home, ingen tagen söder om Sunne och där helheten är en hyllning till landskapet och människorna.

– Det finns ett annat sätt att leva och att förhålla sig, än till exempel i Stockholms innerstad. Och det ville jag gestalta visuellt.

Han tycker att livet i glesbygder alltför ofta beskrivs i ett från ovan-perspektiv.

– Lite förnumstigt så där.

JH skräms när en homogen medieelit sätter dagordningen för hur människor ska leva och lyckas.

– Jag hoppas att de som ser mina bilder känner att gestaltningen är ärlig. Att det är kärlek på riktigt.

 

Den här artikel finns i en längre version i magasinet Livsstil Värmland #1.
Ladda ner Livsstil Värmland #1 som en PDF eller beställ den som tryckt version här.