De renoverar gården och får tid tillsammans

TEXT: HELENA SÖDERQVIST  FOTO: MARIA OBED

Egentligen skulle de inte renovera. Det fanns ingen tid. Men Conny blev förälskad och på passioner biter inget förnuft.

Ard bodde i Holland och arbetade i Paris. Conny i Arvika. Hon letade gemensamt hem i Västvärmland och distansdiskuterade saken med sin långpendlande man.

– Jag hade två önskningar. Huset skulle ligga vid en sjö och det skulle inte vara ett renoveringsobjekt.

Ard skrattar och verkar inte ett dugg missnöjd över att hans krav inte tillgodosågs den där gången för nio år sedan. Och även om han inte var närvarande så är han rätt säker på hur det gick till när Conny steg innanför dörrarna på Åsen i Mölnerud.

– Hon såg inte allt arbete. Hon såg en vision. Och hon hade redan bestämt sig innan hon mejlade mig bilderna. Jag vet det.

Conny, som serverar hett te i grannen Kerstins keramikmuggar, morrar lite i protest men medger att hon blev entusiastisk.

– Väldigt entusiastisk, förtydligar Ard.

Ingen 70-talsmassaker

Den röda Värmlandsgården på åsen mitt i byn hade aldrig genomgått någon omfattande renovering. Ingen 70-talsmassaker med utbytta fönster, sönderslagna spegeldörrar och tillbyggda altaner. Vatten hade dragits in och ett badrum byggts, men sen var det inte så mycket mer. Under den slitna ytan fanns originalet, och med det möjligheterna.

– Visst var det mycket att göra men jag hade en erfaren snickare med mig när vi var här och tittade. Han bedömde att vi kunde klara det mesta under sommaren och sen flytta in till hösten.

Och så blev det. Den gamla gården från 1859 återställdes steg för steg. Kunniga hantverkare anlitades men Ard och Conny har hela tiden själva deltagit i renoveringen. Både med idéer och med arbete.

Vi går en runda genom huset, stannar vid detaljerna och pratar framtid. Mycket är gjort men mer väntar.

Ett sätt att umgås

– Vi renoverar ihop, det blir vårt gemensamma. Det är ett sätt att umgås och det får ta den tid det tar, förklarar Conny.

Hon visar dörrarna, ett av flera pågående projekt. Alla ska återställas och målas i gammal teknik. Ytterdörrens insida i grönt original är förebilden. De nötta kanterna, 150 år av händer som öppnat och stängt, till och från arbete, i vardag och helg, i krig och fred. Som mest bodde tolv personer samtidigt på gården, åtta av dem var barn.

Associationerna virvlar medan Conny pratar om äggtempera och linolja. Det är lätt både att imponeras och att fascineras, av kunnandet och av beslutsamheten. Av att gå från ord till handling. Inte bara prata om drömmen utan faktiskt förverkliga den.

– Det handlar om att leta, läsa och lära sig. Intresset är drivkraften. Det man vill och tycker är viktigt går att genomföra.

Dessutom finns bra hjälp att få, inte minst från Värmlands museum och länsstyrelsen, påminner Conny. Antikvarierna bistår alltid då kulturintressen vårdas och olika sorters bidrag finns att söka.

Kostnader är så klart en realitet, men med eget arbete pressas priset. Fast när Ard påstår att han inte har renoverat tidigare och inte kunde snickra är tvivlet berättigat.

– Ja, för länge sedan, när jag bodde i Holland, byggde jag möbler men jag är ingen specialist.

Kulinariska skatter

I önskan att bevara vad tidigare generationer har skapat ingår också gårdens förrådsbyggnader. Och de är många. Ard är en villig ciceron. Han hoppar i ett par stora holländska träskor som står på verandan. Det är långt ifrån toffelväder men han kanar vant nerför stigen till jordkällaren. Här i skuggan ligger isfläckarna kvar länge och kvällsluften kyler. Den gamla jordkällaren är nyligen återställd och i fullt brukbart skick men fukten gör att potatisen inte trivs. Det gör däremot mölnrudska syltburkar och franska årgångsviner.

– De här korkar vi upp på vår bröllopsdag, säger Ard och dammar av en flaska Bourgogne från 2001.

Han backar mot utgången och stänger omsorgsfullt om sina kulinariska skatter.

Längs byvägen norrut ligger lagården. Den 19 meter långa uthuslängan är hem för ett gäng färgstarka Hedemorahöns och två rivaliserande tuppar. En fredsbevarande insats, i form av ett nät, håller herrarna någorlunda lugna. Ard lyfter upp en av hönorna som villigt låter sig bli ompysslad. Det är något visst med fjäderfän, vackra och egensinniga. De här värper dessutom bra, tjugo ägg väntar på att hämtas hem.

– Hela längan måste renoveras. Det är nästa stora jobb som står på tur, och det kommer att ta månader.

Grunden håller på att sakta förskjutas österut. Ena dörren ut mot vägen går inte längre att öppna. Om inget görs rasar snart lagården. Ard går före och diskuterar lämpliga lösningar. Här ska räddas inte rivas.

Förenar generationer

Han hasar vidare över gården i sina stora skor, mot loge och stolpbod. Och sticktaken. De tusentals granstickorna som han har tillverkat för hand och som tog veckor att lägga. De skyddar i minst hundra år och är i sig en berättelse om tiden som gått och om tiden som väntar. Där någonstans finns själva meningen, tycker Ard och Conny, att ständigt förbättra och bevara. Att leva hållbart och i samklang både med de som gått före och de som kommer efter.

– Inte bara köpa nytt och konsumera.

För Ard är gården ett livsprojekt som förenar generationer. Han tycker sig ha hittat sina kulturella rötter, fått en social tillhörighet och känner sig fullt tillfreds mitt i den värmländska byn.

– Nu är det vår historia också. Vi har bestämt oss för att ha vårt liv här. Ett beslut vi aldrig ångrar, säger de.

Den här artikel finns i en längre version i magasinet Livsstil Värmland #1.
Ladda ner Livsstil Värmland #1 som en PDF eller beställ den som tryckt version här.