Närgånget mellan två brevvänner

TEXT: KATARINA AVERÅS  FOTO: ØYVIND LUND

De högst personliga och utlämnande breven har gått i tusen- och åter tusental mellan Kerstin i Högelian utanför Årjäng och Lars var helst han befunnit sig i världen.

Nu bor Lars Lerin och Manoel Marques, som han gifte sig med sommaren 2009 och som mest får lystra till smeknamnet Junior, vid Vänern på Hammarös västra klippstrand. Hela skärgården hittar in genom de stora panoramafönstren. På altanen står trädgårdsmöblerna halvt i skugga och han slår sig ner så långt från solen som möjligt.

– I perioder skriver vi brev till varandra varje dag. Ibland något enstaka i veckan. Just nu skriver Kerstin inte alls. Vi pratar mer i telefon istället. Men jag fortsätter samtidigt att skriva till henne. Jag behöver det för min egen skull. Jag behöver tänka på Kerstin.

Brev är ett sätt att skriva dagbok. Att formulera sina tankar är dock enklare om det finns en vän och läsare i andra änden, får vi veta. Att vara nära och förtrogna brevvänner är dock en sak. Det behovet kan vi säkert föreställa oss lite till mans och även känna ett uns av avundsjuka inför. Det ter sig dock som ett riktigt stort kliv att ta nästa steg – att samla brevväxlingen i en bok och bjuda in hela världen till ens allra innersta.

– Vi är ju konstnärer och författare, svarar Lars. Det är naturligtvis fler som har frågat och det är denna enkla förklaring han ständigt landar i.

Straffrundor och ärevarv är brevvännernas andra bok. Den är en fristående fortsättning på Tröstpriser och sidovinster som utkommit tidigare.

Ytterligare två böcker väntas följa i framtiden.

– Det är en drift att måla och skriva, fortsätter han. Jag förstår inte varför vi inte skulle visa upp det vi gör för omvärlden. Eller säg så här: om det som skrivs känns viktigt för mig, då tänker jag att det kan vara angeläget för fler.

– Det var många som ville läsa den första boken. Vi fick respons, via mail och vid möten.

Att den första brevboken skulle bli välläst var dock inte självklart eller ens viktigt för författarna. Det anar vi nu när tidsperioden för utgivningen finns dokumenterad i den nya boken. Lars till Kerstin i september 2006:

”…våra Tröstpriser har äntligen anlänt från tryckeriet! Jag bläddrar med skräckblandad förtjusning. Kära du. Pappa tror det blir fiasko på alla plan. Men för mig är boken redan en framgång, en seger, från första stund. Den är mig kär, för den har tillkommit i nöd och lust. Vad gör det om upplagan sedan får ligga osåld på Laxholmen?”

Idag skriver vi 2011. Straffrundor och ärevarv förflyttar oss fem–sex år bakåt i tiden. Lars make Junior var ännu inte funnen. Längtan efter kärlek var stor och ständigt närvarande. Relationsjakten pågick som bäst. Kanske fanns det en livskamrat i utställningskön, på kalaset, på tåget. Kanske fanns han i Teheran, i Berlin eller i Kerala. Kerstin reser inte lika långt. Varken i fantasin eller i verkligheten. Hon reflekterar:

”Medan du har upplevt jordens underverk har allt varit sig likt i Högelian. Skatan har sin favoritplats i tallen, där hon kan sitta länge och meditera. Hela tiden väntar jag att hon ska lyfta – för att få se grenen darra. Då tycker jag att det har hänt mig något stort. En skata som flyger och en gren som darrar.”

Istället följer hon brevledes med Lars ut på äventyr:

”Jag får resa kors och tvärs över jorden med dig och träffa människor jag annars gått miste om. Du är min utsiktsplats i världen”, konstaterar hon.

Hon beskriver inre krafter som inte alltid går i takt med varandra, som sliter åt olika håll. Hon skriver om möten som skrämt henne under dagen, delar med sig av rädslor och farhågor. Berättar om de saker hon klarat av trots oro för misslyckande och panik.

”Det är ett konstigt mellanrum jag lever i. Det finns inga drömmar om framtid, kärlek eller framgång i det rummet. Det är ett tomt rum. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det går absolut inte någon nöd på mig. Jag går ut och går. Försöker få till deklarationen. Sorterar en knappburk. Lägger upp ett par urgamla böxer. Läser.”

Breven stöttar och uppmuntrar i båda riktningar. Vännerna bjuder varandra på nya perspektiv och ifrågasätter än det ena, än det andra i den andres resonemang. Kerstin provocerar och vill få Lars att dra ner på tempot i sin jakt på kärlek:

”…jag fattar inte att du med pock ska ha en man på stört, när du är så bra på att leva själv?”

Nästan varje dags verklighet finns alltså dokumenterad i brevväxlingen. Breven som finns med i boken är redigerade. All text är alltså inte med, endast ungefär 20 procent, gissar Lars. Men att det inte är tal om någon regelrätt censur förstår man:

”När jag ska skriva om Indien fastnar jag hela tiden i indiern… Att älska honom är en överraskning, jag slickar honom som en katt. Pälsen. (Han är luden som en fågelspindel.) Och fast jag är så dum och trög, otymplig, nackstyv, synes han nöja sig. Hoppas han inte gör det av medlidande?”

Titeln. Straffrundor handlar om att man ofta gör det så svårt för sig själv.

– Som jag och kärleken, säger Lars. Jag har haft dejter över hela världen och Junior kommer ju från Brasilien.

Ärevarven får symbolisera motsatsen. De där dagarna då allt det bra och goda bara händer.

– Jag tänker till exempel på helt galna vernissager. Då det har kommit så mycket folk. Framgångarna som konstnär är en stor kontrast till de tillkortakommanden vi upplever på det privata planet. Här är Kerstin och jag syskonsjälar. Vi förstår varandra väldigt väl.

Den nästan 300 sidor tjocka boken är fylld av foton och bilder av båda konstnärerna. Här finns också kuvert avbildade, rikt och kreativt utsmyckade. Det måste vara en fröjd att vara lantbrevbärare med distrikt norr om Årjäng och på småvägarna ut till V:a Skagene.