Förbundskapten med hjärta för IF Göta

Text: Katarina Averås  Foto: Øyvind Lund

Avsändaren av brevet var ingen mindre än Ulf Karlsson, under tidigt 1970-tal ansvarig för skolidrottsverksamheten i Karlstad.

– Jag kände mig personligt utvald. Jag testade friidrott och blev fast direkt. När jag ser på mig själv i backspegeln så förstår jag att jag hade svårt att värja mig mot den kraft som fanns i klubben redan då. Det fanns en framtidstro.

Det var inte svårt för tränarna att tro på nyvärvade Stefan. Han var både snabb och uthållig. Upp till junioråldern tillhörde han de åtta–tio bästa i Sverige i medeldistanslöpning. Han tog medaljer i både ungdoms-SM och junior-SM.

– Det var viktigt att prestera, men redan från början fanns det ytterligare en grej med Göta som jag gillade – det gränslösa kamratskapet. Här tränade ju tjejer och killar ihop, och man träffades och umgicks över åldersgränserna. Inte alls som i fotbollen där man bara lärde känna killarna i det egna laget.

– Våra idoler sprang på samma banor som vi. De hejade på oss, bytte om i samma omklädningsrum och vi åkte på gemensamma träningsläger. Det var stort. Flera av dem tävlade i OS.

Ett SM-guld

Efter sitt allra sista tävlingslopp fick han ta emot den medalj som nu också glimmar starkast i samlingen. Ett guld i lag-SM för seniorer 1983. Han påstår själv att det främst var de andra lagmedlemmarna – "en himla massa duktiga friidrottare" – som bidrog till guldet.

– Redan i 15-årsåldern började jag så smått ömsa skinn från tävlande till tränare. Även om min egen löpning fortfarande var viktig, hade jag förstått att jag inte skulle komma så mycket längre. Jag blev ungdomsledare på Sommaridrottsskolan och tog över några grupper i gympasalarna under vintern.

Som 17-åring klev han som den yngste någonsin in som ordinarie ledamot i IF Götas styrelse. Och efter det där SM-guldet ägnade han all sin lediga tid åt styrelsearbetet, den träningsgrupp med andra lovande ungdomar han startat samt de högskolestudier i ekonomi han hade påbörjat.

– Det var otroligt roliga år. Att vara idrottsledare för 12–15-åringar är ett stort ansvar. Upplevde att jag just då var den viktigaste personen i deras liv. De lyssnade mer på mig än på sina föräldrar eller lärare i skolan. Jag växte också själv som person, i mitt ledarskap.

– Efter några år släppte jag taget om den här gruppen. Jag hade inga ambitioner att bli elittränare och de fick gå vidare tillsammans med specialtränare. Istället tog jag mig an nästa gäng, och det var lika glädjefullt.

Blev ett riktigt jobb

1991 fick han erbjudandet att bli kanslichef i IF Göta, samma tjänst som idag kallas sportchef.

– Det kändes helt rätt. Jag såg det som en möjlighet att spara tid. Nu förvandlades det ideella arbete jag gjorde till ett riktigt jobb.

Med Stefans engagemang, och naturligtvis många andras ideella krafter, har IF Göta blivit en stark klubb som inte bara ger aktiva idrottare bra förutsättningar och låter generation efter generation unga upptäcka det roliga med idrott. IF Göta är idag också en klubb att räkna med som arrangör av stora evenemang. Den som känner Stefan vet att han är en social, trevlig och öppenhjärtig person att umgås och jobba med.

– Jag får ibland höra att jag är en bra säljare. Jag håller med till viss del, jag är alltid inriktad på att bygga långsiktiga relationer. Att kränga är inget för mig, det är jag alldeles för ärlig för!

Götajoggen (numera Karlstad Stadslopp), några olika tjejlopp, Tjurruset, och så Götagalan som återuppstod 1999. Satsningen var riskabel. En friidrottsgala är beroende av sin publik, och den stora publiken kommer bara till utomhusevenemang om det är vackert väder. 4 000 besökande behövdes, minst.

Götagalan succé!

Det var sommaren då Ludmila Engquist gjorde comeback efter sin cancer. På DN-galan fick hon stående ovationer. Henne ska vi ha, bestämde Stefan och hans kollegor. Det fick kosta.

– Jag ringde hennes tränare och man Johan. Samtalet kändes mycket positivt. Han hade själv tävlat på Tingvalla som ung, i en Kalle Anka-final. Så Karlstad var bra. Priset var dock mer än dubbelt så högt som vi hade tänkt oss – men vi sa kör!

– Det blev tidernas succé. 6 500 åskådare fick se Ludmila springa. Hon gav dem allt – ett engagerat ärevarv och autografer. Dagen efter höll hon ett uppskattat föredrag för landstingets sjukvårdspersonal. Det var en deal. Landstinget gick in som samarbetspartner.

Den som ägnar all sin vakna tid åt arbete blir till sist trött, också den som älskar sitt uppdrag. Efter 15 år som kanslichef var det vad som hände Stefan.

– Jag började fundera på vad jag skulle kunna arbeta med om jag inte arbetade med Göta. Jag ville inte bli den där "trötte jäveln" – jag som alltid varit "den pigge".

Det nya, det blev jobbet som klubbchef på Karlstad Golfklubb. Det gav honom det som behövdes just då. Ny frisk luft.

Tillbaka till friidrotten

Där kunde historien om friidrotts-Stefan ha tagit slut. Om det nu inte hade varit så att den friidrottsvärld han försökte lämna, så effektivt lyckades locka honom tillbaka igen genom att erbjuda honom jobbet som förbundskapten för det svenska landslaget.

– Nu hände samma sak som när jag var tio år. Det fanns människor inom friidrotten som trodde på mig, som gillade mig och det jag är bra på, mitt ledarskap och min stil. Jag blev naturligtvis smickrad av frågan och uppmärksamheten. När väl tanken slagit rot var jag fast igen.

Men det är en annan berättelse. 

Mats Öhman, hade Stefan som tränare åren 1986-1994 (numera turistchef i Kristinehamn):

– Stefan var som en storebror eller bonuspappa. Han sporrade när det gick tungt och tryckte ner en på jorden när man började bli för kaxig.

– Jag började min friidrottskarriär som 14-åring i vanliga gympaskor. Men istället för att köpa ett par nya dyra höjdhoppsskor så slängde Stefan till mig Sven Nylanders gamla löparskor med orden: "Ta dom här istället, de är riktigt bra och knappt använda".

– 1987 gjorde jag honom riktigt förvånad när jag tog längdhoppssilver i pojk-SM och satte personligt rekord med över en halvmeter. 

Kenneth Olsson, sportjournalist på Nya Wermlands-Tidningen:

– Stefan var under många år synonym med Göta. Inför varje helg hörde han av sig till tidningen om var de aktiva skulle tävla och telefonnummer till ledarna.

– Nu, i sin roll som förbundskapten, är det samma Stefan. Han brinner för sin friidrott och är lika öppen och hjälpsam. Jag vet också att han är uppskattad av sina aktiva. Mycket därför att han är lika mot alla och finns till för alla.

– Jag har ett minne av en relativt ung Stefan Olsson. Göta arrangerade lag-SM på Tingvalla och det fattades ett par ordinarie löpare. Stefan ställde upp för sin klubb, jag tror distansen var 3 000 meter hinder. Han vann inte, men nådde ändå en hyfsad placering som gav Göta värdefulla poäng. Han tog ut allt han hade av krafter. Jag kan inte minnas att jag varken förr eller senare sett en lika trött idrottsman.

Jesper Mattsson, hade Stefan som tränare på 1980-talet (numera gruppchef på SVT i Örebro)

– Jag tog faktiskt upp Stefan som exempel på riktigt bra ledarskap på en chefskurs nyligen. Vid ett tillfälle hade vi en kille i vår grupp som presterade sämre än alla andra. Då började Stefan uppmärksamma små detaljer som han gjorde bra och gav honom beröm för det. Det gav snabbt resultat: Killens självförtroende blev mycket bättre och han utvecklades snabbt. Det blev också en väldigt bra stämning i gruppen. Vi var många som förbättrade våra resultat under den här perioden.

Stefan Holm, höjdhoppare som har haft Stefan både som vikarierande gympalärare och förbundskapten

– Det bästa minnet är nog från min allra första Finnkamp på Stockholms stadion. Jag var 18 år gammal, yngst i hela herrlandskampen på ett fullsatt stadion, och Stefan Olsson var speaker, precis som han varit på åtskilliga tävlingar i Karlstad genom åren.

– Det blev en oerhörd trygghet att ha honom där borta i speakertornet också där på Stadion.

Det tog bort en del av nervositeten och det blodiga allvaret.

Den här artikel finns i en längre version i magasinet Livsstil Värmland #1.
Ladda ner Livsstil Värmland #1 som en PDF eller beställ den som tryckt version här.